Finska Lappland

Från Wikivoyage, den fria resehandboken.
Europa > Norden > Finland > Finska Lappland
Hoppa till navigering Hoppa till sök


Finska Lappland
Vapen
Finska Lappland - Vapen
Huvudort
Officiell webbplats

Lappland (finska: Lappi) är ett landskap och tidigare län i Finland.

Regioner[Redigera]

Polcirkeln skär genom Lappland i höjd med Rovaniemi. I de norra delarna av landskapet finns inga städer och de vidsträckta barrskogarna ger så småningom vika för det som kallas Fjäll-Lappland, med betydande andel fjällbjörk, kärr och fjällhed. Längst bort i Lapska armen finns ett område med högfjäll, medan de finska fjällen annars är rätt låga, med rundade former.

Nordligaste Lappland räknas som samernas hembygdsområde.

Städer[Redigera]

Andra destinationer[Redigera]

Pallastunturi sett från landsvägen.

Turister i Lappland är oftast främst intresserade av naturen eller av skidsport. Skidorter finns vid de flesta av de mer sydliga fjällen.

I Lappland finns flera nationalparker:

Det finns två nationella strövområden i Lappland: Polcirkelns friluftsområde vid Rovaniemi och Enare strövområde vid Enare, vilka vid sidan av nationalparkerna erbjuder ett enkelt sätt att bekanta sig med naturen, med naturstigar, vandringsleder, rastskydd och eldplatser.

En stor del av norra Lappland tillhör de tolv ödemarksområdena.

Kommuner som inte räknas som städer är:

Fakta om Finska Lappland[Redigera]

Landskapet i finska Lappland är i regel inte lika dramatiskt som i Sverige eller Norge, men det finns gott om god vandringsterräng.

Äldre bebyggelse förekommer väldigt sparsamt, då det mesta brändes under andra världskriget.

Historik[Redigera]

Lokalbefolkning[Redigera]

Lapplands urbefolkning utgörs av samerna, men i största delen av landskapet är befolkningen finnar. De nordligaste delarna av Lappland – Utsjoki, Enare, Enontekis och norra Sodankylä – räknas som samernas hembygdsområde. Där finns en betydande samisk minoritet, i den förstnämnda kommunen är majoriteten samer.

Det mesta av Lappland hör till renskötselområdet. Rennäringen idkas av både finnar och samer, men domineras av samer i samernas hembygdsområde.

Klimat[Redigera]

Medeltemperaturen ligger i januari kring -20 °C till -10 °C, men temperaturer under -40 °C kan förekomma. I öppen terräng ökar vinden kylans effekt. I juli är dagstemperaturerna i regel 10 °C till 25 °C, men det kan vara betydligt kallare, i synnerhet ovanför trädgränsen.

Korta somrar, kalla vintrar.

Kaamos, den tid av året då solen inte går upp, varar i norra Lappland två månader och midnattssolen kan ses motsvarande tid på sommaren. Nära polcirkeln gäller fenomenet bara dagarna kring sommar- och vintersolstånd, men dagarna är förstås ändå korta respektive långa under lång tid.

Språk[Redigera]

Finska. Också samiska i samernas hembygdsområde (nordsamiska, i Enare också enaresamiska och skoltsamiska). Liksom i övriga Finland kan de flesta engelska, vid hotell och liknande ofta också andra språk. Vid gränsen till Norge kan man ofta få service på norska, på många håll på tyska. De flesta har läst svenska i skolan, men har sällan fått tala språket.

Att ta sig till Finska Lappland[Redigera]

Om man kommer från Sverige eller Norge får man ta sig över gränsen var som helst, också om gränsälvarna ger vissa begränsningar. Varor till och från Norge kan behöva förtullas. Resande med hund bör kontrollera formaliteterna, bl.a. för rabies (sjukdomen finns i Ryssland och Finland uppfattas som buffertzon). Gränsen mot Ryssland bevakas strikt, med gränszon och alla formaliteter.

Det finns järnvägsförbindelse (med bil- och sovvagnar) till städerna i Lappland och till Kolari. Med svensk järnväg kommer man till Luleå, därifrån man lätt kan fortsätta.

Flygplatsen i Rovaniemi har rätt goda förbindelser. Också Kittilä och Ivalo trafikeras regelbundet från Helsingfors.

De flesta bussar från söder och till norra Lappland och till Finnmark passerar Rovaniemi, vilket betyder att man lätt kan fortsätta därifrån. Det finns förbindelser med bland annat Tromsø/Skibotn, Alta/Kautokeino och Tana bru i Norge (de flesta förbindelser bara sommartid) och Murmansk i Ryssland. De bästa förbindelserna från Sverige är via Haparanda.

Vägförbindelserna till Lappland är goda, men avstånden långa. Om man kommer med egen bil lönar det sig att överväga nattåget. E8 går längs den finska kusten, längs Lapplands gräns mot Sverige och vidare till Tromsø. E75 går genom centrala Lappland från söder till norr och når E6 vid Tana Bru i Norge. Från Karasjok i Finnmark (E6) kan man också använda gränsövergångarna i Kivilompolo (Enontekis) och Karigasniemi (Utsjoki). E4 går genom Sverige till Haparanda, med goda förbindelser vidare. Från Haparanda kan man också köra norrut längs Riksväg 99, Norrskensvägen, med flera gränsövergångar. Med E45 genom Sverige når man Karesuando, med gränsövergång till Karesuvanto och E8. Det finns också ett antal gränsövergångar mot Ryssland.

Förflyttning i Finska Lappland[Redigera]

Buss och egen bil är de främsta fortskaffningsmedlen. Längs huvudvägarna i norra Lappland går det för det mesta bussar någon gång om dagen, medan det för andra vägar genom ödemarken lönar sig att kontrollera också skolskjutsar och andra speciella förbindelser. Skidcentren, de större hotellen och flygplatserna har i allmänhet rätt goda förbindelser.

Också expressbussarna stannar i allmänhet på alla hållplatser i norra Lappland och det går ofta att stiga på bussar oberoende av hållplatserna. Busstidtabeller finns på Matkahuoltos webbplats [1]. De viktigaste bussbolagen är Eskelisen Lapin Linjat (tfn +358 16 342 2160) och Gold Line (f.d. postbussen, tfn +358 16 334 5500).

Om man utan egen bil vill till mindre orter som inte ligger vid större vägar lönar det sig att höra sig för lokalt. Taxi är ofta ett bra alternativ, också för längre sträckor (visst är det dyrt, men inte orimligt i förhållande till en hotellnatt, en restaurangmåltid eller hyrd bil).

Ödemarksvandrare med egen bil kan ofta be en lokal turistföretagare köra bilen till lämplig plats vid vandringens ändpunkt.

Då man kör själv bör man se upp för renarna, som inte är särskilt försiktiga. Då man ser en ren skall man sakta in tills man är säker på att man passerat hela flocken (en halvvuxen kalv kan plötsligt rusa till sin mamma på andra sidan). Olyckor bör genast meddelas till nödcentralen (112).

Se till att ha tillräckligt med bränsle i tanken. Det är långt mellan bensinstationerna.

Småvägar kan vara svår- eller oframkomliga för att de inte plogats, för att de täcks av sluttande is (finska: paannejää) eller för att vårfloden tagit dem. Notera att vintervädret gäller en betydligt större del av året än i söder (byt inte till sommardäck om du snart skall till norr).

Det finns ett nät av snöskoterleder och snöskoterspår genom stora delar av Lappland. Markägarens tillstånd behövs, i praktiken får man tillståndet via en representant för den som upprätthåller spåren. Längs vattenleder får man dock köra utan skilt tillstånd (se upp för strömställen), liksom längs snöskoterleder, vilka räknas som allmänna vägar. De längre snöskoterspåren upprätthålls av Forststyrelsen medan det ofta finns lokala spår upprätthållna t.ex. av lokala turistföretagare. Körkort behövs på snöskoterlederna och då man tar sig över en väg, i terrängen måste man vara 15 år. Försäkra dig om att du känner reglerna.

Att se[Redigera]

Att göra[Redigera]

Mat och dryck[Redigera]

  • Renskav bör man åtminstone pröva, liksom hjortronsylt.

Säkerhet[Redigera]

Avstånden är långa och vädret kan vara extremt. Se till att vara lämpligt rustad både på vandringar och kortare utfärder och under bilfärder.

Under fjällvandringar skall man räkna med att mobiltelefonen inte fungerar på alla ställen.