Allemansrätten

Allemansrätten [1], av många ansett som kulturarv, är en sedvana i Finland, Sverige och Norge där man förutsatt att man följer vissa regler får begränsad rätt att tillfälligt uppehålla sig i naturen på mark som man inte själv äger. Motsvarande, i allmänhet mer begränsade rättigheter finns i en del andra länder. De allmänna regler som gäller alla som vistas i naturen i Sverige styrs av Miljöbalkens andra och sjunde kapitel.

Bekanta dig med allemansrätten i landet eller området dit du är på väg. Det kan finnas skillnader mot vad du är van vid. Visa hänsyn, var hövlig och fråga om du är osäker (eller det verkar hövligt att göra så). Respektera förbudsskyltar. Också om du har rätt lönar det sig sällan att gräla.

Historik[Redigera]

Allemansrätten anses av vissa ha sina rötter i medeltiden då resenärer fick lov att i mycket begränsad mängd förse sig med det som naturen gav för att kunna livnära sig under resor. 1949 genomförde staten en fritidsutredning för att ta fram riktlinjer för hur stadsbefolkningen skulle kunna få bättre tillgång till naturen utan att markägarnas intressen åsidosattes. Friluftslivet ökade kraftigt och sågs av många som ett hot mot natur och lokalbefolkning, men snart nåddes samförstånd. Den nuvarande allemansrätten grundar sig långt på vad de som inte ägde mark hade rätt att göra i sina hemtrakter.

1994 skrevs allemansrätten in i den svenska grundlagen, trots att allemansrätten inte i sig är en lag. I regeringsformens kapitel om grundläggande fri- och rättigheter står att "Alla ska ha tillgång till naturen enligt allemansrätten". Man är skyldig att själv hålla reda på vad som gäller och den som bryter mot allemansrätten kan straffas.

Rättigheter[Redigera]

Den grundläggande allemansrätten är att man får vistas och röra sig i naturen, så länge man inte stör eller ställer till skada, åtminstone gående och på skidor. Rätten gäller inte odlad mark, som kan ta skada, och folks trädgårdar. Notera att hundar i allmänhet måste hållas kopplade. Rätten gäller också i England och Wales på särskilda rutter, kallade public pathway eller public briddleway (de senare gäller också cyklister och ryttare). Kom ihåg att stänga grindar du öppnar.

I Sverige, i Norge och i Finland utom Åland har man också rätt att övernatta, t.ex. i tält, i en eller några dagar (tolkningarna varierar). Dessutom har man rätt att plocka naturligt växande svamp och bär (hjortronplockning är begränsad i vissa delar av norra Finland och Norge). Visst fiske kan också vara tillåtet.

I Sverige har man oftast rätt att göra upp eld, då detta tryggt låter sig göras. I Norge gäller rätten inte i eller nära skog. I Finland behövs alltid markägarens tillstånd (men i nationalparker finns nästan alltid anvisade platser för lägereld).

Läs noggrannare anvisningar:

Finland [2]
- Åland [3]
Norge [4]
Sverige [5][6]

England och Wales [7]
Skottland [8]

Begränsningar[Redigera]

Det finns fyra huvudbegränsningar i Allemansrätten:

Lagskyddad natur
Nationalparker och naturreservat
Skydd för djur och kultur
Lokala regler

Lagskyddad natur[Redigera]

Symbolen för lagskyddad natur är en sexuddig vit stjärna på blå botten och markerar gränsen för område som skyddats med stöd av lagtexten i Miljöbalken. Skylten indikerar bl.a. att särskilda regler för området gäller, regler som kan göra att allemansrätten delvis satts ur spel. Man är skyldig att ta reda på vad som gäller för just den här platsen. Lämpligast gör man detta med hjälp av kommunen inom vars gränser området ligger.

Nationalparker och naturreservat[Redigera]

Sverige har (2006) 28 nationalparker och över 2000 naturreservat.

Regeringen beslutar om ett område skall klassas som naturreservat. Varje nationalpark har ett eget reglemente som styr vad man får och inte får göra i området. Information finns på den aktuella länsstyrelsens hemsida och på anslagstavlor vid området. Enstaka naturbildningar, t.ex. flyttblock, kan ibland klassas som naturminne, I det fallet gäller att själva objektet samt området närmast naturminnet skyddas i lag.

För finska nationalparker finns reglerna i parkens ordningsregler, som man hittar t.ex. via Forststyrelsens webbplats utinaturen [9]. Det mesta av allemansrätten brukar gälla, men tältande är i allmänhet begränsat till vissa platser, man skall i högre grad undvika att störa djur och uppmanas i första hand följa stigarna. Plockning av bär, svamp och växtdelar kan vara förbjudet och en del områden kan vara avstängda. Läs reglerna.

I naturparker (vilka torde motsvara de svenska naturreservaten) måste man oftast hålla sig till stigarna, åtminstone sommartid. Läs reglerna.

Skydd för djur och kultur[Redigera]

Strandskyddsområde gäller allmänt längs stränderna, 100 meter upp på land och 100 m ut i vattnet. Man får inte sätta upp staket eller anordningar som hindrar allmänhetens tillträde till vattnet om detta inte reglerats i särskilda bestämmelser från kommunen eller länsstyrelsen. Biotopskyddsområde är livsmiljö för hotade växt- eller djurarter. Inom detta område får man inte göra något som kan störa arterna. Djur- och växtskyddsområde: Vissa ur djurskyddsmässig synpunkt viktiga områden, t.ex. områden där fågelarter häckar, kan vara helt avspärrade under häckningsperioden. Skyddet gäller också vattnet inom ett visst avstånd från stranden, om området ligger vid vatten. Förbudet utmärks med skyltar och på sjökort. Kulturminnen skyddas av kulturminneslagen, t.ex. gravfält. Runt fornminnet skyddas även omrdået med samma bestämmelser. Oftast gäller speciella regler för allmänheten inom detta område. Kulturreservat, d.v.s. områden som anses särskilt viktiga ur kulturminnessynpunkt, kan också skyddas i lag. Även här kan särskilda bestämmelser finnas.

Fåglarnas häckning skall inte störas. I synnerhet bör man akta sig för att stiga iland på vissa fågelskär.

Lokala regler[Redigera]

Kommunen äger rätt att besluta om särskilda bestämmelser för ett visst område. Reglerna kan t.ex. handla om tältning, ridning och cykling. I lokala ordningsföreskrifter finns bara regler som inte hittas i andra lagar eller förordningar. Mer information kan man få från kommunen eller polisen.